public

Nobody listens to me

I'll translate this to English at some point, for now I need to do this in Swedish. Jag har skickat en kortare debattartikel variant av "min barndom stals av Tingsrätten"

4 days ago

Latest Post Prevention. by P.B public

I'll translate this to English at some point, for now I need to do this in Swedish.

Jag har skickat en kortare debattartikel variant av "min barndom stals av Tingsrätten" (English) till tidningar i hopp om att få min röst och mitt perspektiv hört i debatten som pågår just nu.

En del redaktörer svarar, jag är tacksam för detta. En gav mig en komplimang, som jag naturligtvis blev glad för. Men redan i den komplimangen sjönk mitt humör som en sten.

"Du har skrivit en utmärkt och drabbande debattartikel som jag tyvärr inte kan publicera eftersom du inte är myndig."

Var det inte just det här som jag har pekat ut är problemet? Man lyssnar helt enkelt inte på barn. Om mindre än ett år kommer jag vara vuxen nog att köra bil och motorcykel, rösta, starta eget företag, förvalta alla mina egna tillgångar, mönstra till lumpen och försvara mitt land i krig - men nu är jag ju "bara" ett barn. Vad händer egentligen den sekunden som jag fyller arton, som gör att jag först då, kan tas på allvar?

Ett barn som är byxmyndig, men inte myndig nog att höras i en vårdnadtvist som gäller mig. Ett barn som kan få tillåtelse att giftas, om min vårdnadshavare går med på det, men inte gammal nog att säga vem som är den lämpligaste vårdnadshavaren!

"Familjetvister är per definition synnerliga komplicerade frågor och såriga för de inblandade, och därför för media att ta och för en redaktör som mig omöjliga att överblicka de sociala konsekvenserna av publicering. Vilket då normalt sett då ses som skribentens ansvar och problem när det kommer till debattartiklar av den som är arton år eller äldre."

Jag förstår vad som sägs här ovan, men det enda jag hörde var det jag har hört i så många år av mitt liv. Man lyssnar helt enkelt inte på mig. Jag är för liten för att ha något att säga till om. Fortfarande!

Familjetvister behöver ju inte vara komplicerade - fråga barnen vad de vill!

Det är just det som inte görs, man frågar inte barnen, och om barnen säger något så lyssnar man inte på barnen.

Det är så domstolar beslutar om påtvingat umgänge med psykopater som mördar sina egna barn, eller fäder som sitter i fängelse för att de har mördat deras mor. Det gangnar inte barn att behöva genomlida möten de inte vill ha.

Den enda som lyssnade på mig, och vidarebefodrade allt jag sa, var min mor. För detta straffades hon, eftersom då ansåg alla från socialsekreterare till domare i rätten att hon inte var samarbetsvillig, när det var jag som inte ville behöva se min far.

I fallet med pojken i Luleå blev modern tvingad att foga sig och ta pojken till fadern trots att pojken var rädd för honom. För om hon hade högljutt protesterat, som min mamma gjorde, så hade hon riskerat vårdnaden.

Svaret från redaktören uppmuntrar mig att fortsätta. "Frågan är dock viktig. du skriver och argumenterar väl. Fortsätt med det."

Det skall jag. Så fort jag har rest mig ur det hopplöst svarta hålet jag sjönk ned i, när det kändes precis som när var yngre att en vuxen inte lyssnade på vad jag sa, för jag är ett barn. Åren går, men trauma består. Trauma som jag fick p.g.a tingsrätten och alla de vuxna som inte ville hjälpa - för tingsrätten har ju aldrig fel.

P.B

Published 4 days ago