Min barndom stals av tingsrätten.

A copy of this essay will be published in English ASAP for anybody who doesn't speak Swedish. For now, you will have to rely on google translate.

Min barndom stals ifrån mig.

I nyheterna skrivs det mycket om den stackars 8-åriga pojken i Luleå som mördades av sin egna far. Tingsrätten har dömt i flera domar att pappan skall ha umgänge med sonen, trots att barnet på alla sätt tydligt visat att han inte ville det. Elisabeth Dahlin från Barnombudsmannen vill se en lagändring, och att barn skall få sina egna ombud i vårdnadstvister. Jag har sedan jag var nio år själv argumenterat för samma sak i ett projekt jag kallade "Childschoice". Det var ett projekt där jag ville hjälpa barn att föra sin egna talan i domstol, för vi har rätt att få höras.

Min mamma var ensam vårdnadshavare av mig fram tills att min far stämde henne för vårdnaden, och under pågående tvist fick han skatteverket att ändra till gemensam vårdnad medan vi var bortresta utomlands. Efter det var det enkelt att anmäla henne för egenmäktighet med barn, och strategiskt ljuga för poliser, socialsekreterare och andra vars vittnesmål i tingsrätten då vägde tyngre än min mors. Jag fick överhuvudtaget inte alls komma till tals, trots att jag var vittne till allt som skett, och det handlade om mitt liv. Hon förlorade vårdnaden.

I sju år slogs jag för att få komma hem till mamma igen. Jag berättade för BRIS, som inget kunde göra eftersom de inte har några befogenheter. Jag larmade till alla mina lärare, som klappade mig på huvudet och sa"jo men nu är det ju bestämt att du skall bo hos pappa", jag bad om hjälp från psykologer och läkare, och till och med polisen vid flera tillfällen. Jag skrev brev till Kungen, i tron att han kunde hjälpa!

När jag var bara tio år gammal tog jag en femhundralapp och köpte en tågbiljett och reste sträckan Malmö-Stockholm helt ensam för att rymma hem till min mor, och greps av fyra civilklädda poliser på Stockholms centralstation, som om jag var en efterlyst farlig brottsling. Polisen tog mig till socialen och trots att jag hörde att min mamma var i ett annat rum där så vägrade de ens låta mig krama henne, hur mycket jag än skrek. Vid varje umgängestillfälle med min mamma ville jag inte åka tillbaks till pappa igen, och hur mycket hon än bönade och bad om hjälp och råd, ansåg socialen att min egna mor skulle ignorera vad jag ville och ta mig till mannen som vänt hela statsapparaten mot min mor som hämnd för att hon lämnat honom.

Jag skrev brev till tingsrätten om vad jag ville, mina bästa vänner gjorde samma sak. Jag spelade in filmer som jag skickade till tingsrätten och bad om hjälp att få komma hem. Jag lade upp desperata videos på Instagram där jag bad hela världen om hjälp - men ingen lyssnade på mig. Tingsrätten avfärdade mina brev och videofilmer, för de hade ju redan beslutat att "barnet inte skall höras". Socialsekreterare som såg att jag inte ville lämna mamma vid umgängen sket i att jag skrek och grät, för de måste ju följa tingsrättens beslut punkt slut. Poliser som kallats till vår lägenhet kunde inget annat säga än "men nu är ju han din vårdnadshavare." Skall inte poliser hjälpa folk, undrade jag, så hjälp mig då! Jag vill inte bo här, jag vill hem till mamma!

Det fanns ingen i någon instans, som kunde hjälpa mig. Som kunde vittna för mig, och jag fick inte höras i domstol. Alla vuxna som jag kom i kontakt med och bad om hjälp hade antingen inga befogenheter, eller brydde sig inte om att hjälpa "för nu har ju rätten bestämt" och tingsrätten kan tydligen aldrig ha fel.

Det var först när min pappa flyttade till Danmark som en domstol tog mina egna ord i beaktning, och jag fick äntligen säga vad jag ville. Då var jag tretton år. Danska domstolar gjorde en helomvändning och gav min mor hela vårdnaden, precis som jag efterfrågat, utan påtvingat umgänge med min far. Hur kommer det sig att danska domstolar kan göra vad svenska domstolar inte kan? Varför hörs inte barnen själva regelmässigt i vårdnadstvister?

Så nu har tingsrätten i Luleå bokstavstolkat lagen om att ett barn har rätt till bägge sina föräldrar, och struntat i att pojken själv så tydligt visat att han bara ville vara med mamma och var faktiskt rädd för sin pappa. Det är dags att inse att tingsrätten kan ha fel, och det är inte så konstigt när de överhuvudtaget inte hör personen som det hela handlar om. De dömer i vårdnadstvister utan att höra det enda vittnet som vet allt. I vilka andra mål utelämnar man huvudvittnen?

Jag drömmer fortfarande om att göra "Childschoice" till verklighet och ansöker nu till att studera vidare till advokat efter gymnasiet. Jag vill rädda andras barndomar från att förstöras av alla instanser som enbart skjuter ifrån sig ansvaret och hänvisar till andra, och tingsrätten som hänvisar till dem i en enda snurrig cirkel. Om ett barn ropar "jag vill hem till mamma" så skall det inte vara så svårt att få igenom deras vilja. Oavsett om de är fem eller sjutton år som jag är nu.

Det är barnet som borde få bestämma över sin egna framtid.

https://www.facebook.com/100009565653770/videos/1405345063127669

https://www.facebook.com/100009565653770/videos/1404298783232297/